välkommen

Här sitter jag vid Dammtorpssjön och tänker på livets gång

MINA SIDOR

DANSSJUKAN

Sommaren stod i full blom. Jag sprang och lekte med min yngre syster i de närliggande bergen. Det var full aktivitet med kojbyggen och kottar som skulle föreställa kor och lamm. Fantasin flödare och stenar och växter skapade underbara små gårdar.

Mitt i allt lekande kände jag hur tröttheten trängde sig på och när kvällen kom hade jag sådana problem med benen, att det blev svårt att krypa upp till sängen. Vi trodde alla att det var något som skulle gå över.

Dagarna gick och spenderades ofta i bergen, där nya små gårdar ständigt fantiserades fram. Sakta men säkert blev dock besvären i benen sämre. Nu hade även händerna blivit skakiga och jag hade svåra problem med att hålla i en sked, och för att inte tala om att träffa rätt med skeden i munnen.

Allt oftare kom jag hem med nersölade kläder och benen fulla av blåmärken. Det var under den här tiden som jag fick följa med min mor och lillasyster till mormor. Hon var en mycket tystlåten kvinna. Jag kan inte minnas att hon sade så mycket till oss barn. Hon hade suttit och studerat min gång och uppmanade min mor:-Håll ett öga på din yngsta dotter. Hon retar sin storasyster för hennes gång. Har du inte sett att din äldsta dotter är sjuk?

Mor blev förvånad. Hon hade alrig sett mig som sjuk, snarare ovanlig klumpig och stel. ..Dagarna gick och jag blev hastigt sämre. Min mor fick nu mata mig för jag kunde inte hålla i något själv. Mina föräldrar var väldigt typiska för den tiden. Det skulle mycket till om man skulle uppsöka läkare. Till slut gjorde vi dock det och läkaren gav en diagnos. Han sa att det var en nervsjukdom som på den tiden kallades danssjukan.

Jag minns hur han gav mig medicin från en stor, gammal flaska. Det smakade inte gott, det minns jag sannerligen.

Mor hade sin trygghet i Gud. Jag minns hur vi kom hem och böjde knä och bad. Vi gjorde det om och om igen, dag efter dag. Så en dag började det vända och läkaren var mycket förvånad. Sjukdomen var ju mycket svårartad och ofta kronisk.

Jag minns att det för mig var en naturlig händelseutveckling. Vi litade och trodde fullt ut på Guds helande kraft. 


Du kan läsa mer här Jans sida

sida 2

Den här berättelsen är fortsättning  från barndomens tid...

SKYDDSÄNGEL.

Mor och far gick varje vecka troget på bönemöte hos en av grannarna. På den tiden fanns det många troende familjer i byn. Dessa träffades och sjöng, bad och läste Ordet tillsammans. vi barn fick följa med ibland, men oftast stannade vi hemma och ordnade med egna aktiviteter.

Innan mor och far gick, beredde mor ut en grå filt på golvet och på den två kuddar.Min syster och jag låg på dessa kuddar och småpratade. Emellanåt bad vi också. Små korta böner om olika saker som låg på våra små barnahjärtan.

Plötsligt stod framför mig en väldig, ljus ängel. Han höll sina båda händer som i en beskyddande ställning ovanför mitt huvud. Jag såg på min syster och såg att även där stod en ängel. De var troligt ståtliga och vackra. De utstrålade enorm styrka. Jag var dock förvånad över att de inte hade några vingar, som man tidigare hade berättat för mig.

I rummet stod ytterligare en tredje ängel. Han hade en vacker krona i sin ena hand och i den andra något som liknade ett palmblad. De sa ingenting, men medan de stod där hördes obeskrivligt underbar himmelsk musik. När de försvunnit frågade jag min syster om hon hade sett dem, men de hade hon inte. I samma stund hörde jag steg i farstun. Mor och far hade kommit hem från bönemötet.

Jag måste ha varit lite långsam fortvarande, efter sjukdomstiden, för jag minns att jag inte hann berätta något mer för för min syster om änglarna innan jag berättat för min mor. Mor och far lyssnade på min upplevelse och trodde på mig. Jag blev oerhört styrkt av denna händelsen och den har burit mig ända fram till denna dag.

Jag blir väldigt irriterad av människors avbilder av änglad som små söta flickebarn som sitter på något litet moln.

Det står om änglar på flera ställen i Bibeln. De är satta för att tjäna Gud och beskydda oss människor. De är stora och starka sändebud från Gud. En del utvalda änglar är ständigt närvarande vid tronen. Dessa är keruber, som har vingar vilka de betäcker sina ansikten med inför Guds helighet.

sidan 3

PAKET FRÅN AMERIKA

En eftermiddag var jag på väg hem från skolan. Mina gymnastikskor var mycket slitna och jackan jag hade var väldigt tunn. Jag kände hur vinden tog sig igenom tyget som om det knappt funnits där. Tårna var så stela av kylan så jag hade knappt någon känsel kvar i dem..

Vi var mycket fattiga och  mina föräldrar hade inte råd att köpa nya kläder åt oss. De slantarna blev över gick oavkortat till mat. Efterkrigstiden var en svår prövning för många finska familjer. I de större hushållen hade de garanterat mat för dagen, men vi fick vara glada om vi lyckades få mat på bordet varje dag.

Trots att maten var väldigt enformig, så lyckades mor med sin iderikedom att fylla våra små magar. Hemma fick vi oftast vattenvälling och potatis och i skolan blev det ärtsoppa och välling.

Den här speciella dagen var jag väldigt trött. Med huvuden fäst i marken släpade jag min tunga skolväska på väg hem. Sträckan vi gick hem och till skolan varje dag var drygt 2 kilometer.

Plötsligt hörde jag gnisslet från en cykel, och mycket riktigt, där kom "post-Ida" med ett stort vitt paket på paketthållaren.

-Hör du lilla flicka, ni har fått ett paket ända från Amerika! ropade Ida anfått.Jag vet inte varifrån jag plötsligt fick all energi, men nog hann jag före post-Ida in i huset. Jag spang in och berättade den goda nyheten, medan post-Ida ställde upp cykeln mot husväggen.

Vilken glädje! Vi satt alla runt paketet och mor gav även post-Ida ett paket. Hon fick en vacker klänning och råkaffe. Det skulle man sedan värma över elden tills det fick en härlig, mustig smak. Allt som allt fick vi tolv paket. Där fanns allehanda kläder till oss barn och sedan fanns där lite ris, kaffe och annan torrmat.

Vi lyckades alrig få kontakt med vår välgörare genom åren. Det vi visste var att hon hette Hilma Palonen. Först långt senare fick vi höra talas om vem hon var. Gud såg till vår nöd och använde henne som ett sändebud. 

sidan 4

  Jag kopierar min makes skrivelse här..

LANDET SOM KÄMPAR MED GUD.

Hemkommen från Israel, med många minnen och erfarenheter, vill jag uppmuntra Dig, kära läsare, att själv besöka Israel. Är du kallad att sprida goda nyheterna om Guds rike, är det ett måste. En resa till detta vackra och skiftande land förvandlar Ditt liv.

Du kommer kanske att få erfara det som Jakob fick erfara efter sin dröm med himlastegen (se 1 Mos.28:10)"Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte". För Jakob blev det en början till ett förvandlat liv. Det är mycket svårt att åka till och vistas i detta underbara land utan att bli förändrad. Så var det för mig och säkerligen för det flesta i vårt resesällskap, speciellt som vi hade förmånen och glädjen att dela gemenskapen med den messianska församlingen Tents of Mercy i konferensen Ester´s Call.

Jakob (betyder bedragare) blev ju själv lurad av Laban och många, inte minst i Sverige, har en felaktig och förvrängd bild av Guds eget land, Israel.Du känner nog till hur Jakob efter lång tid kom till den punkt, där hans kamp ledde till:"jag släpper dig inte förran du välsignar mig"(1 Mos.32:26)och så blev Jakob, Israel.Namnet Israel betyder " har kämpat med Gud",inte "kämpat mot Gud",vilket är helt annat. Så käre läsare, håll fast vid Gud, välsigna Israel och önska Jerusalem frid.

Du kommer själv att bli välsignad. Gud är trofast. Det lidande och den kamp, som det judiska folket gått igenom, visas på ett dramatiskt sätt i "förintelsemuseet" som vår grupp besökte. Jag kan inte återge, än mindre klä i ord, det jag upplevde där. Att en nation kan födas och resa sig ur ett sådant trauma som förintelsen är i sig ett vittnesbörd om Guds mäktiga hand.

När vi anlände till museet såg vi en ofantlig ljusring på himlen, ett tecken på Guds trofasthet, tyckte vi.

Låt oss be att fler och fler börjar kämpa med Gud för Israel och i Israel.

J-O Wikholm

GATUPREDIKANT

Hej!         år  2010

Här ser ni en man med ett glatt leende..Han är en "gatupredikant" som Älskar Jesus och vill sprida budskapet om Honom till människor i Stockholm och hela Sverige.

Ove, som han heter, har gått genom svår sjukdom, som har gett sina spår i hans liv.Han har svårt att äta på vanliga sätt, eftersom cancer angrepp just munnen och halsen.

Han blev frälst över trettio år sedan..Efter omvändelsen började han predika på olika gator och torg.. Många fick höra om Herren här i Stockholm.. Livet i Amerika lockade ändå så mycket, att han flyttade och stannade där över 20 år.. Några år var han fängelsepastor i Brasilien och trivdes..Sjukdomen kom och tåg hans krafter..

Nu..67 år gammal, känner han nöd för Sverige och har flyttat hit... Han åker runt med sin megafon i handen och vittnar om frälsningen i Jesus till människor både i Sergeltorg och pendeltåg och t-banan. Hans pension är minimal och bostad har han inte ännu, utan bor på en liten "koja" på landet.

Läs Luk 14.. 

Gud kommer att göra något nytt genom sin tjänare, Ove!

Jag återkommer senare till min berättelse om Oves liv i fortsättningen...

😀 IDAG ÄR 23/ mars 2012

Fortsättning om Oves liv....


Ove Lackell är född på St.Eriks BB i Stockholm. LÄS på sida JAMES BOND

"TACK GUD, TACK BROR!"

PIrkko-Liisa Lindström satt på fönsterbrädan sex meter upp i det brinnande huset. Hon ropade på hjälp och till slut hörde grannen Bror Utter ropen och kunde undsätta henne. På lördagen fick Pirkko-Liisa träffa sin räddare.

-Jag tackar Gud som gett mig så goda grannar, säger hon.. En hink med het aska                                       orsakade branden i den gamla skolbyggnaden i Sälvis på fredagen.

-Jag gick ner och såg att det vällde rök ur den nedsmälta askhinken. Ytterdörren var låst så jag kunde inte komma ut.Just när jag sträckte mig efter nyckeln på väggen så flammade elden upp, den bara exploderade, berättar Pirkko-Liisa Lindström.

På nolltid blev farstun ett enda stort eldhav-lågorna slog emot Pirkko-Liisas huvud med våldsam kraft. Hennes hår började brinna och smärtan var ögonblicklig, berättar hon.

_jag slet av mig förkädet och släckte elden i håret med det. Hela farstun och hallen stod i lågor och rökutväcklingen var kraftig. Pirkko-Liisa flydde undan lågorna till köket på övervåningen och öppnade fönstret. Hon satte sig på fönsterbrädan och började ropa hjälp.

-Jag ropade länge och blev alldeles hes på rösten, men byn verkade helt tom. Jag tänkte att jag måste hoppa ner om ingen kommer snart, jag hann tänka att nog bryter benen och blir invalid om jag måste hoppa.

Grannen Bror Utter hörde hennes rop när han kom hem efter ha rastat sin brors hund. Han ringde SOS alarm och hämtade sedan en stege till unsättning för Pirkko-Liisa uppe i fönstret. Både hon och hennes räddare agerade lugnt trots den påfrästande situationen.

-Jag kände mig trygg för jag har en stark tro på Gud, berättar hon. Pirkko-Liisa fördes sedan med ambulans till Sunderby sjukhus där hon fick vård för sina brännskador i ansikte, huvud och högra handen.Hon fick syrgas då hon inandats stora mängder rök.

På lördagskvällen kom hon tillbaka till huset i Sälvis. Nerde våningen är rejält utbränd trots att elden självdött av syrebrist. Övervåningen är i gott skick men sanering kommer att behövas på grund av röken.

Då kommer Bror Utter förbi..Hej, hur är det med dig, frågar han. Pirkko- Liisa ger sin räddare en rejäl kram. Hon tackar Gud för att hon har goda grannar-Om inte Bror kommit så hade jag nog blivit invalid, men Gud ville annat, säger hon. Pirkko-Liisa hade planerat att resa till Israel på måndagen för en månads vistelse. Hon är engagerad i Israels sak och har varit där många gånger. Trots brännskadorna tänkte hon fullfölja planerna.

-Smärtorna är inte så farliga. Jag har varit med om värre saker, säger hon, förvånarsvärt oberörd av den otäcka upplevelsen...............

Jag har med tillstånd kopierat detta av Lokalredaktör Norrbottens-Kuriren Haparanda.Göran Lahti


MAMMAS TANKAR

Tankar om livet..
Den andra oktober..
Tankarna går till min son, som dog länge sedan..Han var mitt första barn…

På den tiden var stor nöd och brister på allt.
Jag var ung  och just börjat mitt liv i äktenskapet..Livet som hade börjat med drömmar, hade plötsligt fått en annan mening, nu känns kallt och tungt..
Jag hade fått en gåva,lille Heikki,som så fort flög bort..

Jag ägde en liten kalv som var en underbar gåva från min mamma..oj vad rik jag kände mig!

Min lille son var bara fem dagar gammal..så mycket jag älskade honom, men…. en morgon var Heikki svag..
Jag kallade min mamma hem till oss och grannfru kom också till och bara såg att sonen slutade andas och var borta..

Jag tappade livsandan och frågade :"varför?varför?"
Allt kändes som hemsk dröm..något värdefullt har gått bort..Tårar..tårar..

Eftersom vi var så fattiga , det fanns inget pengar över..och begravningen skulle göras i allafall..
Jag var tvungen att sälja min lilla kalv, den vackra brunfärjade gåvan, som hade en vit huvud..

Livet fortsätte ändå..vi lånade en häst och själva körde vi lille Heikki till kyrkogården..
Jag gjorde en krans från natur blommor till graven…

så hade min himmelska Fars vilja..

Välkommen till vår webbsida

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

15.08 | 07:09
Mitt fotoalbum har mottagit 3
05.03 | 11:35
jag har kallat Besalel, har mottagit 1
12.02 | 05:31
ENSAM har mottagit 2
27.08 | 11:42
JAMES BOND har mottagit 14
Du gillar den här sidan