Dagbok

Svåra minnen

FAR GÅR BORT

FAR BLIR SJUK

Ända sen barnsben har jag alltid beundrat min far. Han var min idol när jag var liten. Far var så stark. Han har arbetat hårt och som son åt en fattig ensamstående mor, har han sedan tidiga år varit i tjänst hos rikt folk.  

Redan när jag var  riktigt liten, var far en trygghet för mig. Honom kunde jag vända mig till med alla mina beskymmer. Jag fick sova bakom fars rygg, eftersom mor hade min yngre syster hos sig i sängen. I början ville jag absolut inte flytta från mor till fars säng. Jag minns det tydligt trots att jag bara var ett år och tio månader. Far förblev mycket viktig för mig genom hela livet.

När vi flyttade hit till Sverige, så var drömmen att få hit far och mor. Det gick lätt för far att få arbete eftersom han var en god och noggrann arbetare. Herren hjälpte dem med bostad på Tomtebogatan. Mor och far flyttade sedan till Aspudden och har bott här under alla dessa år. Först flyttade de in mittemot vårt hus och sedan flyttade de ca 400 meter längre bort. Nu är både far och mor döda ..men jag skulle ju berätta om den svåra dagen om pappas död.

Far fick en propp i hjärnan under ett besök i Finland. På morgonen när  mor vaknade såg hon en förändring hos honom. Far kunde ej tala och ansiktet var delvis förlamat. De fick brottom att tillkalla ambulans för färd till närmaste sjukhus. Därifrån förflyttades han sedan till Björneborg sjukhus för att senare få komma hem till Sverige.

Markus var tillsammans med sin kusin i Åbo och hämtade honom. Han fördes sedan drirekt till Huddinge sjukhus där han blev kvar en tid...Krafterna avtog. Far behövde mer och mer hjälp med allt. Han hade varit den som skötte alla ärenden. Nu fick jag ta över samt hjälpa mor med omvårdnaden. Innan vi for hem med far från Huddinge sjukhus sa läkaren med tårar i ögonen.

-Han kan klara sig igenom det här, men det kan också komma en ny propp när som helst. ....Jag upptäckte en knöl ovanför hans ena öga. Jag tog med honom till doktorn och det blev en längdragen historia.....

Läkaren tog en provbit, men det visade sig inte vara någonting allvarligt. Bölden ville dock inte läka. Och vi var tvungna att lägga om såret flera ggr om dagen. Morgon och kväll gick jag dit och la om den........

Far blev allt sämre. Han kunde till slut inte stå utan stöd. Vi duschade, matade, hjälpte honom på toaletten och senare bytte vi blöjorna på honom när han var helt sängliggande.

Under den här tiden kom jag far mycket nära. Han behövde gott om tid att uttrycka sig. Det krävdes mycket tålamod för att orka lyssna och förstå hans allt sämre tal. Jag lovade far att vi skulle vårda honom hemma ända till slutet. Han var rädd för sjukhus, trots att han vissa tider vistas där.

En natt fick han besöka evighetens gräns. Han berättade hur han fått se över till den andra sidan, men inte kunnat passera gränsen. Han sa att det han fått se var underbart...-Jag ville inte komma tillbaka, viskade han till mig.

Fars  grova arbetarhänder blev allt mjukare. Far var som en liten fågel, mager och lätt. De hade kommit fram att far hade cancer i levern och att den troligtvis hade spridit sig. Han hade vatten i lungorna. Sköterskorna försökte mot slutet få in honom på sjukhuset. Fars läkare hade dock lovat att han skulle få vara hemma fram till slutet, med hjälp från vårdcentralens sjuksystrar. Systrarna var oroliga för liggsår eftersom han låg ororlig, men Hannele smorde och masserade honom så att det inte blev några.

...Sedan kom ändå dagen för fars hemfärd. Mor ringde klockan fyra på morgonen..--Far är på väg att dö nu. Han väntar på er.. Vi for dit på en gång. Vi bytte honom och jag frågade om han hade plågor.--Nej, Det har jag inte, svarade han svagt. Jag ringde genast läkaren, han ville nu ta far till sjukhuset.. så att han kunde få lugnande medel.-- Ge  honom det här hemma, svarade jag. Han vill vara kvar här.

Läkaren bestämde sig för att själva komma och ordna så far skulle åka in på sjukhus. Då bad jag till Gud att det inte skulle bli så, eftersom jag givit mitt löfte åt far.

Vi vände far och såg att  han nu var mycket sämre..Slutet var nu nära.. 

Det var en underbar stund!

Jag kände hur han lä'mnade kroppen och jag tackade Jesus med upplyfta händer. Mor, Hannele och jag fick vara med och ta farväl och se hans hemfärd. Det var ett heligt ögonblick. Jag ringde till läkaren och berättade att far nu fått flytta hem. 

Jag tackar Gud för far och för att vi orkade vårda honom ända in till slutet..

En dag i september

Idag har solen gömt sig bakom molnen. Det är den första dagen i septemberg. Hösten närmar sig efter en underbar sommar...

Jag och min make, Jan vaknade tidigt. Vi kände tacksamhet att få leva och vara nära Gud och nära varandra.

Efter morgonbönen och välsignelsen för Israel, som vi brukar ha varje dag, tog vi våra stavar och promenerade några kilometer. Jag var glad och ändå hade jag en liten orolig känsla.Idag skulle jag träffa en äldre kvinna, som hade upplevt så mycket grymhet i livet. Hon är judinna. Jag kallar henne för Rakel.

Efter en hastig kyss till maken, skyndare jag till tunnelbanan och åkte till Rakel. På vägen dit kände  jag smärta och oro i hjärtat. Hur klarar jag av att vara en medmänniska som orkar lyssna till hennes berättelse om förintelsen och eventuell bitterhet mot Gud och mot oss kristna?

Med mig hade jag en judisk kalender och tre mörkröda rosor. Efter jag hade ringt på dörrklockan öppnade Rakel försiktigt dörren. Vi hade träffats tidigare för många år sedan. Då hade hennes make nyligen dött och hon bodde då i sitt eget hus.

-Oh, du kom Leila! Kom in och titta hur jag har det nu. Vilken underbar dag! Tänk att jag ändå har vänner, fast jag har inte vetat detta!

Jag tittar runt i rummet. Allt är snyggt och rent. Mina ögon söker sig till foton som hon har på hyllan. Vi sitter ner på en röd soffa. Hon kramar mig intensivt och tårarna rullar ner för hennes kinder.

Hon ser så vacker ut. Hennes svarta hår har fått gråa ränder och ansiktet speglar livets olika växlingar, både glädje och sorg. Hon visar sitt bröllopsfoto för mig. Maken hade hon träffat här i Sverige. Barn hade de inte fått. Hela hennes släkt hade dödats i Hitlers gaskammare. Hon har bara en systerdotter i livet. Hon bor i Israel.

Rakel själv och hennes föräldrar hade levt i Rumänien. Hon har överlevt förintelsen, men sett sina föräldrar och sin syster och hennes två barn dö. Rakel hade önskat att få komma till Israel, men det var omöjligt och hon fick komma till Sverige istället. Livet har varit hårt i Sverige också. Hon blev sömmerska och jobbat med kläder hela livet. Hon hade öga för vackra klänningar och blusar. Hon orkar inte prata mera. Såren blöder fortvarande.

Vad kan jag säga för att trösta henne? Tårarna börjar rinna obehindrat. Jag tar henne i min famn och smeker hennes kinder.-Vi går ner i matsalen föreslår jag Rakel. Vi kan träffa andra där och dricka en kopp kaffe samtidigt.

Rakel och jag satt länge i matsalen. Där träffade jag många med liknande livshistorier. Hur kan någon  förneka förintelsen? Dessa människor bär djupa sår i sina hjärtan. Snart är de alla borta.

Det var tid att säga farväl.--Du kommer väl snart igen, viskade Rakel.

Jag går sakta mot tunnelbanan. Tankarna går till Israel..Vi skall snart åka dit igen. Där blev jag fru Wikholm några år sedan..Där finns våra hjärtan, där finns våra vänner.

Från djupet i mitt hjärta ber jag om frid över Jerusalem! 

Be för Jerusalem

 Psaltaren 122: 6

Denna vers är inget förslag eller någon valmöjlighet. På hebreiska är ordet BED en uppmaning - det är en befallning från Herren själv. I Jesaja  62: 6-7 befaller Herren att alla de som åkallar Honom inte ska ge Honom någon ro förrän Han gör Jerusalem till en lovsång i hela världen. Ända sedan den 6 juni 1967 efter Israels mirakulösa seger i sexdagarskriget, har de flesta länderna sett Jerusalem  snarare som en förbannelse än som en lovsång. Omedelbart efter Jerusalems enande (ett resultat av segern över Jordanien, Egypten och Syrien), bildades PLO (Palestinska befrielseorganisationen) med det uttalade målet att få bort det judiska folket från Jerusalem och hela det förlovade landet. PLO styrdes i mer än 30 år av ärke-terroristen Yassir Arafat, en man som på något sätt lyckades manipulera större delen av västvärlden till att tro på det muslimska perspektivet angående Jerusalem, Tempelberget och de så kallade palestiniernas rätt att ha ett land just där Gud hade lovat sitt folk att få bo genom sitt eviga förbund med Abraham. 


 Bröder och systrar - det är dags att stå upp mot denna anti-Gud, anti-krist, anti-Israel och anti-kristna ande! Som det står i Jesaja 62 VAR INTE TYSTA - ge inte Herren någon ro förrän Han gör Jerusalem till en lovsång över hela jorden. Föutom detta, behöver vi ha en stark tro, utrustade med våra andliga vapen och ta auktoritet i Jesu namn över varje försök av fienden att omintetgöra Israel och den sanna församlingen. Och låt inte dina politiker eller lokal press få någon ro, och var på din pastor om han inte flödar med Guds planer och avsikter för Israel. 



Idag måste vi i stället vända tillbaka igen till Reformationens grundfundament Skriften allena! Det står i Efesierbrevet att “Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.” (Ef 5:25-27) Vare sig kristna traditioner eller kyrkliga ämbeten ut enbart reningen i Ordets vattenbad kan åstadkomma denna härliga församling redo för Jesu ankomst! Detta är vad vi beder om och längtar efter.


 

Barndomsminnen..

🙂  Jag minns min barndom som fattig, men lycklig. Mor gjorde sitt bästa för oss barnen. Efter mig och min syster, var två pojkar och till sist kom en liten syster, Marja-Liisa. Lilla syster var sjuk. Läkarens undersökningar visade att Marja-Liisa hade alvarlig hjärtfel. Hon var svag och efter sina jämnåriga på olika sätt. Hon blev bara tre år gammal. En sommarkväll dog hon. Döden hade tagit min lilla syster...

Marja-Liisa låg i liten kista..Pappa lånade en häst och vi, hela familjen, var med på väg till kyrkan, som låg ungefär sju kilometer från oss. Min själ skakade.. Jag ville inte sitta på kärran med andra..utan jag gick brevid hästen. Jag ville gå..Sommaren var i sitt vackraste blomming. Jag kände starka dofter från blommorna på kyrkogården..Den stunden skulle jag alrig kunna glömma..Doften från blommor skulle knyta mig alltid till min lilla syster..

😎 Första förälskelse😲

Tänker på min första förälskelse..Jag kommer inte ihåg hur det började..I Mina tankar kommer en bild på en ljushårig kille, som hade nyligen flyttat till vår församling. Killen var från Karelen och därför spännande på sitt sätt. Församlingen hade möten bara på söndagar.Jag och min syster var ofta med på möterna..Vi satt på sido penken och två pojkar satt på andra sidan av rummet.Viss intresse verkade också killarna ha eftersom de kollade på oss ofta..Vi var blyga och vi skulle alrig vilja prata med killarna och ändå önskade jag att HAN skulle ta kontakt med oss.

Tiden gick och min familj började planera flytten till Åbo..I den vevan glömde jag min "prins" ett tag.. Efter flytten till Åbo, ville jag komma och hälsa på min gamla församling. Där var också HAN!

_Hej, Får jag komma och följa dig hem? frågade "prinsen".

-Det går bra, svarade jag nästan likgiltigt..HAN hade cyckel och jag satt på hans cyckel dessa sjukilometer..Jag sov hos min farmor och vinkade till min "prins" godnatt..Mina känslor hade svalnat..Jag ville inte träffa honom efter den kvällen..

 Första minne.

Jag var mycket känslig som barn och längtade efter kärlek. Första såret fick jag när jag var ettår och tiomånader gammal. Jag hade tidigare sovit med mamma och nu flyttades jag in i pappas säng..Detta kunde jag inte fatta, utan jag grät och grät..Jag älskade min mamma så oerhört mycket och kunde inte förstå att nu hade min lilla syster fått min plats i sängen..

Denna händelse har stannat i minnet..Jag kämpade inte emot nästa kväll, utan var nöjd på min plats bakom pappas rygg..Pappa fick höra många saker från mig och kunde trösta och styrka sin lilla dotter..Vi blev riktiga vänner ända tills pappa fick flytta hem till Herren åttiofemår gammal här i Sverige. Och jag fick vårda honom in i det sista..det var nu min tur...


Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

15.08 | 07:09
Mitt fotoalbum har mottagit 3
05.03 | 11:35
jag har kallat Besalel, har mottagit 1
12.02 | 05:31
ENSAM har mottagit 2
27.08 | 11:42
JAMES BOND har mottagit 14
Du gillar den här sidan