ER SON ÄR DÖV

45-år sedan

Bobo var en mycket busig pojke..Han var överallt. En stor del av Bobos och pappas lediga tid gick ut på att leka kurragömma
-Hallå, ropade pappa bakom dörren. Ett ljus blont litet huvud letade under sängen.  Pappa ropade igen bakom dörren, men lille Bobo bara letade och letade på alla ställen. Till sist hittade han pappa bakom dörren och skrattade. Bobo var lycklig.
Vi väntade på att Bobo skulle säga sina första ord.Under hans första år lärde  han sig att gå och klara sig utan blöjor. Han var mycket intelligent redan som barn.Vi bestämde tid hos en finsktalande läkare. Vi berättade då för honom att vi tyckte det var märkligt att han inte började tala.
-Det är inget ovanligt,sade läkaren. Han slog ihop händerna bakom Bobos rygg och Bobo vände genast ansiktet emot honom.
-Han har ingen fel på hörseln iallafall, mumlade han. Om ni vill..så kan jag skriva en remiss till barnsjukhuset, så behöver ni inte vara oroliga sedan.
Så en dag fick vi en kallelse till barnsjukhuset. Jag väntade då fortfarande på Markus och allt kändes väldigt jobbigt.Jag minns än idag vad dystert det kändes när jag steg in på barnsjukhuset den dagen. De ville ha Bobo under observation under ett par dagar..Bobo grät när jag skulle lämna honom.Han försökte hålla sig kvar i mina kläder med sina små fingrar. Det var fruktansvärt svårt att lämna honom där..

Jag var med honom varje dag. Efter  ett tag fick han mycket hög feber och jag såg att han hade gråtit mycket.
En finsktalande läkare ville tala med mig. Jag satte mig i hennes rum. Jag var lycklig över att äntligen få hem min lille Bobo..
-Jo frun, nu är det så här.. Er son är döv, men var inte ledsen för det, ni har ju en till på väg.
Jag hamnade i ett chocktillstånd. Jag hade ingen aning vad skulle jag göra?  Vad fanns för hjälp att tillgå? Jag var ju en främling i ett främmande land.

Det visare sig senare att orsaken troligen var att jag under graviditeten fick rödahund.. Min läkare då försäkrade mig om att det inte var någon fara med fostret, för jag var så långt gången. Det beskedet stämde alltså inte.
En svår tid låg framför oss.  Bobo började på förskola när han fylldetre och ett halvt år. De envisade sig med att tala tydligt i hans öra och man fick inte visa några tecken med händerna. De ville att han skulle anpassa sig till samhället.
De gav honom hörapparater i båda öronen, men han ville inte ha dem. Tro det, de hjälpte ju ingenting. Allt detta var meninglöst. Bobo saknade ju helt hörselnerver.
Teckenspråket var inte ett godkänt språk i samhället ännu. De talade bara högt i örat. HELT BORTKASTAD TID.

Fortsättning...Bobo

Bobo var trots sin dövhet en mycket glad och framåt kille.  Han gick på Manillaskolan, som är en specialskola för döva.

Bobo var mycket intresserad av idrott och olika spel. Främst schack. Han hade drömmar om att bli idrottsledare men det visade sig inte vara genomförbart pga hans dövhet.

Bobo hade flera kompisar i skolan. En dag hände en tråkig sak. Bobo hade småbusat med sin kompis Pelle. Samma dag kom Bobo hem och hade sin lärare med sig. Läraren berättade att pojkarna hade snattat, och att Bobo var ledaren i gänget.

Vi hade försökt uppfostra barnen att framför allt vara ärliga i allt.  Jag blev ledsen eftersom vår uppfostran tydligen inte nått fram.  Bobo grät och bedyrade att det inte var han som tagit något. Detta hade dock Pelle sagt till lärarna.

En tid därefter kom det framatt det var Pelle som gjort detta. Det kändes skönt att det hela hade kommit fram i ljuset.

Bobo var duktig i schack. Pappa och Bobo hade hårda matcher på kvällarna. Det var också en av de få kommunikationerna de hade under den perioden. Detta eftersom teckenspråket inte var så etablerat, och hade först nyligen blivit godkänt.

Pappa lärde sig alrig att teckna. De hade dock ett eget teckenspråk. Schackspelet passade dem båda. Flera gånger under åren flög pjäserna från bordet när spelets förlorare tog det för hårt.

Bobo fick möta en nobelpristagare i schack på skolan. Det kom även tidningar för att föreviga händelsen.

När han var yngre kunde han även göra mynt av sin dövhet. Han tog med sin lillasyster som tolk och gav i väg bland husen och sålde gamla finska Kalle Anka- tidningar till folk. De kände medlidande med den lilla flickan och hennes döve bror och köpte därför många tidningar. Detta visste jag ingenting om förran flera år senare.

Det blev dags för Bobo att börja gymnasiet. Det enda gymnasiet för döva låg i Örebro. Han ville läsa till elektriker och gick en treårig utbildning. Under den perioden tog han också körkort.

Efter skolan fick han anställning på Stockholms Energi och allt gick till början bra. Han hade en trevlig arbetsledare.

Bobo hade en tjänstebil som han använde till att ta sig från det ena arbetet till det andra med. Han såg ut att trivas bra. Senare ville han flytta hemifrån, så han fick flytta in i sin systers tomma etta på Stora Essingen.

Tiden gick... Bobo ville vara självständig och jag trodde att det var bättre om jag lät bli att lägga mig i hans liv för mycket. Det kändes viktigt att han skulle få stå på egna ben.

Bobo såg ut att må bra. Han hade gott om vänner och schackkompisar. Jag litade på honom och ville ge honom frihet och ansvar för sitt liv.

Fortsättning ..BOBO

 Bobo arbetade hårt på Stockholms Energiverk. Han bodde nu i en egen lägenhet i Hässelby. Alla döva fick en texttelefon, så med den hade vi kontakt med varandra då vi inte hann träffas.

Jag kände mig lugn. Och jag trodde att allt var bra med honom. Kristna tyckte han inte om, och han ansåg att Bibeln var struntprat.

Under skolåren hade han konfirmerat sig och läst Bibeln, men senare tog han den och slängde iväg den och tecknade: Döva har ingen Gud!

Han förstod inte det svåra språket i Bibeln och det är svårt för de döva.

Bibeln och tron hade han för länge sedan övergett. Han rökte en tid men bytte sedan ut cigaretterna mot snus. Alkohol drack han inte, och det är jag tacksam för

Jag tog tunnelbanan till Hässelby för att hälsa på Bobo. Jag hade ringt till honom flera gånger utan att få svar. Resandit tog en timme, och vi hade extranyckel till hans lägenhet.Jag gick in och såg att han skrivit en lapp som låg på köksbordet.

-Har åkt till Danmark, kommer om en vecka. Bobo...Jaså, Bobo behöver lite omväxling.Eftersom han precis slutat arbetet och inte fått något nytt, så tyckte jag inte att det var något konstigt. Vi var inte oroliga eftersom Bobo ofta var ute och reste på tävlingar och annat. Han var duktig på att klara sig på egen hand.

Inom en vecka kom det ett brev från honom där han skrev att han stannar hos sin kompis några veckor.  Det gick både en och två veckor, men han syntes inte till. Eftersom han svarade inte i telefon så jag åkte till Hässelby flera gånger för att se efter om han kommit hem.

Vi började vid det här läget bli riktigt oroliga. Jag skrev ett brev till Bobos vän i Danmark och frågade om Bobo var kvar där.

Jag fick ett svar från hans mamma som berättade att Bobo varit och hälsat på dem, men sedan gett sig av. Vart visste de inte, men de trodde han var på väg till Malmö.

Jag kände inte några döva i Malmö så vi väntade...Julen närmade sig och vi hörde ingenting.  Hur klarade han sig ekonomiskt?  Kläderna måste vara både kalla och smutsiga..

Jag fick ångest men jag försökte lugna ner mig på alla möjliga sätt. Nätterna var värst. Det hände  ju så mycket hemska saker i världen. Nu var Bobo någonstans där ute och kanske inte kunde göra sig förstådd.

Julen kom och gick..Vi var mindre vid julbordet. Julen hade alltid varit viktig för Bobo. Hur kunde han missa den och inte ens meddela oss?

Jag beslöt mig för att anmäla honom försvunnen hos polisen.

-Han är ju vuxen och säkert hos sina vänner, svarade de hos polisen.

Jag försökte förklara för dem att det nu nästan gått två månader..Det måste ha hänt honom något, detta var inte normalt.

-Vad vill ni att vi skall göra åt det?   Var skulle jag svara..tårarna var inte långt borta....Hur kunde människor vara så kalla?

Det gick ytterligare några dagar..och så en dag ringde telefonen.

-Det här är polisen från Malmö. Jag blev förskräckt och undrade vad som har hänt?

-Vi har hittat er son i en trappuppgång. Han satt där och åt smörgås. Hyresgesterna i huset ringde polisen eftersom de trodde att han var narkoman.

-Hur verkar han må?

-Han verkar må hyfsat..Ska vi komma till Stockholm mot hans vilja?, eller ska vi åka med honom till sjukhuset här i Malmö?

Jag bad den skriva på en lapp och fråga vad Bobo ville.

- Han vill inte tillbaka till Stockholm och säger att han klarar sig genom att panta på tomflaskor och bor på Stadsmissionens Härberge.

Jag bad den köra honom till sjukhuset. Bobo kände sig dock inst'ängd och ville inte stanna där.Han greps av panik.När jag talade med läkaren så fick jag undervisa honom om att en döv persion är precis som en hörande, det är bara det att kommunikationen ske genom teckenspråk. De beställde inom några dagar teckenspråktolk. Nu hade de en bättre möjlighet förstå varandra.. Bobo hade vid de här laget låst sig. Han ville inte komma hem till Stockholm. Vi bad om att komma dit och hälsa på Bobo men det fick vi absolut inte göra.

- Ni får inte komma eftersom Bobo inte vill det. Vi försökte förklara att det skulle gå bättre om vi fick träffa honom

-Om ni kommer hit så släpper vi Inte in er,svarade de.

Det gick tre veckor och pappa började ilskna till.

-Vi kommer dit nu, sa han.

-Omöjligt, ni kommer inte in.

Vi började i vår nöd att be om en lösning. Allting kändes så fel. I tro så beställde vi flygbiljetter till Malmö och gav oss i väg...Vi satte tysta i planet. Vi försökte stötta varandra när vi landade på Malmös flygplats. Ett stort lugn kom över mig. Vi har en stor Gud som ser och hjälper, och jag tror maken upplevde samma sak när hangick där, brevid mig, med säkra steg.

Dörrarna var låsta. Vi ringde på klockan och förklarade vårt ärende. Dörrarna öppnades! Herren hade varit före oss. Tack Gud!  Nu gällde det bara att komma in på avdelningen. Ännu en gång öppnades dörrarna!

Bobo bodde i det sista rummet längst bort i korridoren. Oh, vilken glädje att få se honom! Skägget och håret var långt. Ögonen var trötta. Han hade skadat sig själv, och medicinen gjorde honom stel, men vi hade funnit vår son!

Vi fick träffa läkaren. Det var en ung man. Han var mycket mer förstående än de äldre kvinnliga läkarna vi tidigare talat per telefon.

Bobo ville följa med oss ut och äta och sedan följa med oss hem.

Läkaren såg lite skamsen ut. Bobo skrevs ut och vi flög hem.

Det var en lång läkeprocess som tog sin början. Den förut så livlige pojken var nu tyslåten och trött. Han hade också blivit så mager. Vi visste att han skulle behöva hjälp och stöd en längre tid så vi ansökte om en bostad närmare vårt hem.

Vi bad om en snar lösning. Inom tre veckor fick vi besked om att han kunde få en lägenhet i Gröndal. Två rum och kök. Lägenheten var i dålig skick. 

Nu kunde jag promenera till Bobo med min lilla hund Topsy. Erik spelar schack genom sin dator. Han möter motståndare från hela världen. Han är aktiv i Shackklubbar i Stockholm. Han har vunnit många tävlingar både bland hörande och döva. Men hans sjukdoms-skov återkommer med speciellt efter hård stress.

Bobo har mitt i svårigheterna funnit Jesus. Han studerar Bibeln och följer textade Gudstjänster på TV.

Jag tackar Gud för detta!


ARBETET BLAND DÖVA

DET HÄR HAR VARIT AKTUELL 20 år sedan.

Eftersom jag  har fått en nära inblick i dövvärlden, så hade jag en stor kärlek till dem.Många av dem ville komma till kyrkan, men det var svårt eftersom det inte fanns några tolkar.

När jag satt och lyssnade på alla vackra sånger så kände jag en nöd för de döva eftersom de inte fick någon möjlighet att uppleva detta. Musik är en bra terapi.men det är en okänd värld för de döva. 

När jag satt här och skrev så hittade jag en gammal anteckningsbok. Där hittade jag en bön till Gud, som jag skrivit under denna period.


.

EN MORS BÖN

Våren-1984 

Herre, Du har sagt i ditt Ord, att Du ej kan vara orättvis. Det är ett STORT frågetäcken, för vi människor är det.

Min son föddes helt döv...

Omständigheterna tvingade mig till ett främmande land, utan att förstå språket, som jag ändå skulle lära min son. Herre, Du minns min nöd, Du har samlat tårarna i ditt kärl. Du minns hur min döve son ville följa med sina syskon till Ditt tempel.

Du känner hans hjärta, när han såg munnarna som formade ord han inte kunde höra eller förstå. Du minns hur han höll det hemligt för oss, att han konfirmerat sig i skolan. Du såg hans längtan att förstå Ditt Ord, fast det för de döva är alldeles för svårbegripligt !

Herre, 20 år har gått.. och fortvarande finns det inte i vår församling undervisning för de döva på deras eget språk, teckenspråket..

Herre, Du vet, att en av de värsta tortyrredskapen är ljudisolering. Människor som utsätts för detta kollapsar och förlorar förståndet. Min son har varit i sitt ljudisolerade rum i 20 år.

Jag känner samvetskval när jag lyssnar på musik och vackra sånger, eftersom de döva inte kan få del av allt finare program. Snart kanske vi har en egen kristen TV-kanal..

Får de döva inte ens del av dem? Nej, inte så länge de inte är på teckenspråk eller åtminstone textade.

Jesus, Du vet att min son inte längre tror på Dig. Visa Dig för honom och ALLA DÖVA!

ARBETE MED DE DÖVA

Jag bad Herren om tolkar till vår församling. Jag skrev till pastorerna om de dövas situation. Samtidigt kände Hannele också nöd för de döva. Hon var endast 14 år gammal. Hannele gick teckenspråkskurs tillsammans med sin syssling, Ramona.

Där började det hela.

Det blev många år i tjänsten som tolk, och vän, åt de döva. Arbetet växte. Vi gjorde utflykter och hade lägerveckor. Varje månad hade vi egna möten för döva i vår kyrka, där de själva fick komma till tals och diskutera. Med fanns även varje gång en hörande pastor, som kunde svara på deras frågor.

Vi gjorde egen tidning och spelade in videofilmer med bibelgestalterna. Vi hade mycket döva hemma och vissa perioder bodde de hos oss en längde tid. Vi hade en resa till Israel med döva..

Ibland kändes det som man befann sig i ett skruvstäd. Hörande förstod inte alltid arbetet bland de döva och de döva hade ibland lite för höga krav.

Allting tog på krafterna, även om hjärtat flödade över av kärlek till dem. Ibland var vi pressade. Allt arbete vi gjorde skedde utan lön och vid sidan om våra vanliga arbeten.

Vi började be om fler medhjälpare till arbetet bland de döva. De döva började bli allt mer självständiga och var villiga att axla mer ansvar själva.

Det hade ju varit målet med vårt arbete, att de döva själva skulle ta över och leda arbetet. Nu fick vi se bönesvaret.

Under en resa till Finland lärde jag känna ett dövt par med fyra döva barn. Så småningom ledde Gud dem hit till vår hjälp. De köpte en villa i vår närhet, så vi blev grannar. Så småningom började arbetet sakta men säkert axlas av dem. Idag har de döva själva totala ansvaret för arbetet.

Jag tackar min Himmelska Fader för allt detta. Han ser och vet vårt eget bästa.

Torsdag den 9 feb. 2012

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

15.08 | 07:09
Mitt fotoalbum har mottagit 3
05.03 | 11:35
jag har kallat Besalel, har mottagit 1
12.02 | 05:31
ENSAM har mottagit 2
27.08 | 11:42
JAMES BOND har mottagit 14
Du gillar den här sidan