Bobo arbetade hårt på Stockholms Energiverk. Han bodde nu i en egen lägenhet i Hässelby. Alla döva fick en texttelefon, så med den hade vi kontakt med varandra då vi inte hann träffas.
Jag kände mig lugn. Och jag trodde att allt var bra med honom. Kristna tyckte han inte om, och han ansåg att Bibeln var struntprat.
Under skolåren hade han konfirmerat sig och läst Bibeln, men senare tog han den och slängde iväg den och tecknade: Döva har ingen Gud!
Han förstod inte det svåra språket i Bibeln och det är svårt för de döva.
Bibeln och tron hade han för länge sedan övergett. Han rökte en tid men bytte sedan ut cigaretterna mot snus. Alkohol drack han inte, och det är jag tacksam för
Jag tog tunnelbanan till Hässelby för att hälsa på Bobo. Jag hade ringt till honom flera gånger utan att få svar. Resandit tog en timme, och vi hade extranyckel till hans lägenhet.Jag gick in och såg att han skrivit en lapp som låg på köksbordet.
-Har åkt till Danmark, kommer om en vecka. Bobo...Jaså, Bobo behöver lite omväxling.Eftersom han precis slutat arbetet och inte fått något nytt, så tyckte jag inte att det var något konstigt. Vi var inte oroliga eftersom Bobo ofta var ute och reste på tävlingar och annat. Han var duktig på att klara sig på egen hand.
Inom en vecka kom det ett brev från honom där han skrev att han stannar hos sin kompis några veckor. Det gick både en och två veckor, men han syntes inte till. Eftersom han svarade inte i telefon så jag åkte till Hässelby flera gånger för att se efter om han kommit hem.
Vi började vid det här läget bli riktigt oroliga. Jag skrev ett brev till Bobos vän i Danmark och frågade om Bobo var kvar där.
Jag fick ett svar från hans mamma som berättade att Bobo varit och hälsat på dem, men sedan gett sig av. Vart visste de inte, men de trodde han var på väg till Malmö.
Jag kände inte några döva i Malmö så vi väntade...Julen närmade sig och vi hörde ingenting. Hur klarade han sig ekonomiskt? Kläderna måste vara både kalla och smutsiga..
Jag fick ångest men jag försökte lugna ner mig på alla möjliga sätt. Nätterna var värst. Det hände ju så mycket hemska saker i världen. Nu var Bobo någonstans där ute och kanske inte kunde göra sig förstådd.
Julen kom och gick..Vi var mindre vid julbordet. Julen hade alltid varit viktig för Bobo. Hur kunde han missa den och inte ens meddela oss?
Jag beslöt mig för att anmäla honom försvunnen hos polisen.
-Han är ju vuxen och säkert hos sina vänner, svarade de hos polisen.
Jag försökte förklara för dem att det nu nästan gått två månader..Det måste ha hänt honom något, detta var inte normalt.
-Vad vill ni att vi skall göra åt det? Var skulle jag svara..tårarna var inte långt borta....Hur kunde människor vara så kalla?
Det gick ytterligare några dagar..och så en dag ringde telefonen.
-Det här är polisen från Malmö. Jag blev förskräckt och undrade vad som har hänt?
-Vi har hittat er son i en trappuppgång. Han satt där och åt smörgås. Hyresgesterna i huset ringde polisen eftersom de trodde att han var narkoman.
-Hur verkar han må?
-Han verkar må hyfsat..Ska vi komma till Stockholm mot hans vilja?, eller ska vi åka med honom till sjukhuset här i Malmö?
Jag bad den skriva på en lapp och fråga vad Bobo ville.
- Han vill inte tillbaka till Stockholm och säger att han klarar sig genom att panta på tomflaskor och bor på Stadsmissionens Härberge.
Jag bad den köra honom till sjukhuset. Bobo kände sig dock inst'ängd och ville inte stanna där.Han greps av panik.När jag talade med läkaren så fick jag undervisa honom om att en döv persion är precis som en hörande, det är bara det att kommunikationen ske genom teckenspråk. De beställde inom några dagar teckenspråktolk. Nu hade de en bättre möjlighet förstå varandra.. Bobo hade vid de här laget låst sig. Han ville inte komma hem till Stockholm. Vi bad om att komma dit och hälsa på Bobo men det fick vi absolut inte göra.
- Ni får inte komma eftersom Bobo inte vill det. Vi försökte förklara att det skulle gå bättre om vi fick träffa honom
-Om ni kommer hit så släpper vi Inte in er,svarade de.
Det gick tre veckor och pappa började ilskna till.
-Vi kommer dit nu, sa han.
-Omöjligt, ni kommer inte in.
Vi började i vår nöd att be om en lösning. Allting kändes så fel. I tro så beställde vi flygbiljetter till Malmö och gav oss i väg...Vi satte tysta i planet. Vi försökte stötta varandra när vi landade på Malmös flygplats. Ett stort lugn kom över mig. Vi har en stor Gud som ser och hjälper, och jag tror maken upplevde samma sak när hangick där, brevid mig, med säkra steg.
Dörrarna var låsta. Vi ringde på klockan och förklarade vårt ärende. Dörrarna öppnades! Herren hade varit före oss. Tack Gud! Nu gällde det bara att komma in på avdelningen. Ännu en gång öppnades dörrarna!
Bobo bodde i det sista rummet längst bort i korridoren. Oh, vilken glädje att få se honom! Skägget och håret var långt. Ögonen var trötta. Han hade skadat sig själv, och medicinen gjorde honom stel, men vi hade funnit vår son!
Vi fick träffa läkaren. Det var en ung man. Han var mycket mer förstående än de äldre kvinnliga läkarna vi tidigare talat per telefon.
Bobo ville följa med oss ut och äta och sedan följa med oss hem.
Läkaren såg lite skamsen ut. Bobo skrevs ut och vi flög hem.
Det var en lång läkeprocess som tog sin början. Den förut så livlige pojken var nu tyslåten och trött. Han hade också blivit så mager. Vi visste att han skulle behöva hjälp och stöd en längre tid så vi ansökte om en bostad närmare vårt hem.
Vi bad om en snar lösning. Inom tre veckor fick vi besked om att han kunde få en lägenhet i Gröndal. Två rum och kök. Lägenheten var i dålig skick.
Nu kunde jag promenera till Bobo med min lilla hund Topsy. Erik spelar schack genom sin dator. Han möter motståndare från hela världen. Han är aktiv i Shackklubbar i Stockholm. Han har vunnit många tävlingar både bland hörande och döva. Men hans sjukdoms-skov återkommer med speciellt efter hård stress.
Bobo har mitt i svårigheterna funnit Jesus. Han studerar Bibeln och följer textade Gudstjänster på TV.
Jag tackar Gud för detta!